FI SV EN

Berättelsen om Stormossen

Stormossen har ända sedan företaget grundades varit en pionjär på avfall. Bolagets anläggning var i tiderna den andra i sitt slag i hela Europa.

Historien om Stormossen är en historia om modiga politiska beslut, om våghalsiga tekniska projekt, men också om slumpens betydelse. En orsak till att just Vasaregionen fick ett av världens modernaste avfallshanteringssystem var att den gamla avstjälpningsplatsen i Sunnanvik låg alldeles för nära staden. Det betydde att politikerna redan på 1980-talet var tvungna att fundera på alternativa lösningar, istället för att fortsätta dumpa avfallet på hög.
Sedan gammalt fanns ett avtal mellan Korsholm och Vasa om att bygga en gemensam avfallsanläggning. Korsholm gick med på att anläggningen skulle placeras i området Stormossen i Kvevlax, men i utbyte ville man ansluta Smedsby-området till Vasas avloppsreningsverk samt få samma elpris som i Vasa. När den politiska byteshandeln var avklarad kunde man börja fundera på det väsentliga. Hur skulle anläggningen se ut? Skulle den bränna soporna, kompostera dem eller eventuellt röta dem?

Lösningar söks i hela Europa

En arbetsgrupp med bland annat Jan-Erik Granö och Heikki Vehkaoja började resa runt i Europa för att titta på olika möjligheter. Ganska snart förkastades idén om en förbränningsanläggning, eftersom tekniken på 1980-talet fortfarande var outvecklad och anläggningarna släppte ut dioxin. Jättelika komposter visade sig lukta vedervärdigt, så också den idén förkastades. En rysk leverantör försökte locka med en fantasifull lösning: en trumma där avfallet matades in i ena ändan för att komma ut på andra sidan i sorterad form. Men österbottningarna hade fötterna på jorden och lät sig inte lockas av de fagra löftena.
I Frankrike hittade man till sist en fungerande rötningsanläggning, och eftersom rötning enligt alla experter var det vettigaste alternativet så bestämde man sig: Stormossen skulle bygga en anläggning som rötar avfallet i en syrefri process. Ur processen kunde man – åtminstone i teorin – utvinna biogas, som i sin tur kunde omvandlas till el.

En konkurs och flera utmaningar

Klimatet i Finland är som bekant ett annat än i Frankrike, och därför var det första frågetecknet hur man skulle lyckas hålla processen varm under vintern. Det problemet löstes genom att spränga in den 40 meter djupa reaktorn i berget. Det finska bolaget DN Bioprocess lovade leverera en passande lösning, men när man kommit en god bit på vägen med bygget gick företaget i konkurs.
Nu hade Stormossen två alternativ: blåsa av det hela eller fortsätta utveckla tekniken på egen hand. Efter en spännande natt där man vaktade den halvfärdiga anläggningen av rädsla för att underleverantörerna skulle ta lagen i egna händer och hämta sin utrustning, beslöt man att fortsätta. Det krävdes en hel del is i magen av de inblandade, för det fanns inga garantier för att processen skulle fungera. Många i personalen såsom Leif Åkers, Per-Olof Holm och Nisse Lithén hade tidigare jobbat på Wärtsiläs utvecklingsavdelning och det kan ha varit av avgörande betydelse – de var vana vid att man måste prova sig fram. Samma anda som fött det betydande klustret av energiteknologiföretag i Vasa ligger alltså också bakom Stormossens framgångar.

Skeptikerna fick fel

De österbottniska avfallspionjärerna arbetade länge i motvind. Det fanns många skeptiker som menade att lösningen var för dyr, medan andra menade att processen aldrig skulle fungera rent tekniskt.
Men våren 1990 kunde man ändå slutligen inviga anläggningen. Intresset för Europas andra avfallsrötningsanläggning var stort och de utländska gästerna många. En av dem – ett kommunalråd från Umeå – hade lovat äta upp sin hatt ifall Stormossen skulle lyckas få ut biogas ur sin reaktor och på invigningen fick han äta en symbolisk hatt i form av ett bakverk.


Att man äntligen hade fått igång anläggningen betydde ändå inte att utmaningarna var över. Ett av de största problemen var att anläggningen slaggade igen av all plast som fanns med i processen. Sorteringen var vid den här tidpunkten rätt obefintlig – till Stormossen anlände allt från bilmotorer till döda grisar. Trots att de största föremålen plockades bort tvingades Stormossen ganska snart inse att man var tvungen att lära invånarna sortera bättre, annars skulle rötningsanläggningen fortsätta att slaggas igen av allt avfall som inte hörde hemma där.
År 1994 fick invånarna i regionen nya direktiv om att en del av avfallet skulle sorteras som grovavfall för att gå direkt till soptippen, och ganska snart efter det började processen för första gången fungera någorlunda bra. Uppmuntrade av framgången beslöt man på Stormossen att förverkliga den ursprungliga planen om att bygga en andra rötningsreaktor.

Vad göra med det brännbara avfallet?

De två revolutionerande rötningsreaktorerna tog hand om bioavfallet och slammet från reningsverken, men snart uppstod frågan vad man borde göra med allt pappers- och plastavfall. På Stormossen var man van vid att tänka på avfall som en råvara och därför kom man på idén att det brännbara avfallet kunde användas som stödbränsle i kraftverk. Också på det här området var man pionjär, eftersom något liknande aldrig hade provats i Finland förut. UPM:s fabrik i Jakobstad gick med på att bli försökskanin och ta emot avfallet i sitt kraftverk.
Här började en räcka nya tekniska utmaningar. Det malda avfallet yrde och ganska snart hittade UPM plastbitar i sin process. Efter den lärdomen fick avfallet enbart levereras i form av pellets, och för det ändamålet grundades bolaget Ewapower tillsammans med Walki Visa och Jakobstadsregionens avfallsbolag Ekorosk. Därefter räckte det inte länge innan UPM:s panna brann upp, eftersom ingen hade räknat med att avfallet orsakade betydligt mer korrosion än det vanliga bränslet. Då började pelletsen istället köras ner till Raumo för förbränning, där de passade bättre som stödbränsle.

Vasa återvinner mest i Finland

I slutet av 90-talet hade också de mest skeptiska kritikerna tvingats inse att Stormossen var en framgångssaga. Vasaregionen hade sedan länge den högsta återvinningsprocenten i hela landet och var en av de få regionerna där en stor del av avfallet omvandlades till el. I början användes biogasen främst som energi i Stormossens egna processer, men från och med år 1995 började den värma upp Botniahallen och senare tre industrihallar i närheten. Ute i Europa började liknande rötningsanläggningar för avfall byggas, och idag finns det 5000 av dem bara i Tyskland.
I början av 2000-talet installerade Stormossen en ny förbehandlingsapparat, som fungerade som en sorts saftpress i jätteformat, och vars uppgift var att sortera bort all plast ur avfallet. Långvariga VD:n Leif Åkers kände att rötningsprocessen äntligen, drygt tio år efter starten, nu fungerade optimalt.
Förutom biogas ger rötningsprocessen också en annan slutprodukt, en så kallad rötrest. I början användes det som täckmaterial när den gamla avstjälpningsplatsen i Sunnanvik skulle avvecklas. Efter ett långt utvecklingsarbete där man bland annat kämpade med tungmetallhalter, kunde Stormossen sommaren 2011 äntligen presentera en ny produkt, som var gjorde av rötresten. Invånarna kunde nu köpa kompostjord som var tillverkad av deras egna gamla potatisskal och tepåsar.

Pionjärandan lever vidare

Rötningsprocessen fungerade alltså precis som den skulle, men fortfarande fanns det vissa frågetecken kring hur man på bästa sätt skulle återvinna det brännbara avfallet. Att använda det som stödbränsle i vanliga kraftverk hade visat sig problematiskt och samtidigt hade avfallsförbränningstekniken gått framåt med stora steg.
2010 började Stormossen tillsammans med fyra andra avfallsbolag bygga avfallsförbränningskraftverket Westenergy. Projektet höll både budget och tidtabell och hösten 2012 körde Westenergy igång som ett av de första moderna avfallskraftverken i Finland.

Westenergy producerar el och fjärrvärme och minskar därigenom behovet av stenkol i så hög grad, att hela Finlands koldioxidutsläpp minskade med en halv procentenhet när kraftverket körde igång. Än en gång hade Stormossen gått i bräschen för utvecklingen.
Samma pionjärsanda som en gång i tiderna fick Stormossen att börja bygga rötningsreaktorn finns fortfarande kvar i bolaget. Som bäst planerar Stormossen att förädla biogasen ytterligare ett steg och börja sälja den som fordonsbränsle.